Om mig

 

I slutet av 2019 stapplade jag in hos en psykolog på vårdcentralen under deras drop-in tid. Johannes hette han och han är den finaste person jag träffat inom vården. Jag grät och fick inte fram orden medan min sambo berättade hur jag mådde. Johannes sa ”jag tror du har en medelsvår till svår utmattningsdepression”. Va? Nä, inte jag.. Vad ska dom tro på jobbet om jag blir sjukskriven? Jag tål ju allt, det är nåt annat som är fel..

Tiden efter var krånglig. Jag fick panikångest bara av att lämna lägenheten men samtidigt satt jag hemma i köket och gjorde keramik och räknade hur många koppar jag hunnit göra på en dag. Det var våren 2020. Jag började med keramik under hösten 2019 i en öppen verkstad och drejade jag varje onsdag som om det vore ett jobb. Jag hade ingen aning om hur man vilade. Läkaren sa åt mig att inte bara ligga hemma i sängen och att jag måste gå och träna, men han hade ingen aning om att jag tränat 4-7 dagar i veckan, ibland dubbla pass, i närmre 4 år och att det förmodligen var en del av problemet. Vårt samhälle vet väldigt lite om vad det betyder att vara en frisk människa. Det visste jag väl egentligen redan men det var här min personliga resa började. Den som skulle ge mig min egen erfarenhet och förståelse. Ibland behöver man känna och uppleva, inte bara förstå intellektuellt.

Under våren 2020 flyttade vår lilla familj bestående av mig, min livskamrat och sambo samt hunden Eydis (aka familjens prinsessa) till Åre. Ganska snabbt förflyttade vi oss från en lägenhet inne i byn till en stuga i skogen. Jag började studera konst på folkhögskola och fortsatte kämpa med mina idéer om att mitt självvärde ligger i hur produktiv jag är och vilket resultat jag skapar.

Folkhögskolan var en väldigt fri miljö och det var svårt att förhålla sig till för mig, som pluggat till ingenjör och jobbat på jobb med högt tempo och höga krav på prestation. Jag märkte att min smärta i ländryggen blev värre under dagen när jag jobbade med keramiken. Jag kunde inte luta mig in i och njuta av processen utan var alltid fokuserad på resultatet, alltid något frustrerad över att jag inte var tillräckligt bra. Vissa stunder ville jag inte hålla på med keramik alls. Tyckte att det var materiellt strunt och kände mig väldigt vilsen i vilken väg jag skulle ta i livet härnäst. Jag gjorde ett sista försök att jobba som programmerare, en titel mitt ego gillade och inte ville släppa. Trots att jag bara jobbade 50% blev det smärtsamt uppenbart att det inte är på ett kontor framför en skärm jag hör hemma. Jag började vissna igen. Ibland behöver man känna och uppleva det.. örtio gånger.

I mars 2022 fick jag tillträde till min helt egna keramiklokal. Mina känslor kring keramiken hade varit upp och ner, men jag hade bestämt mig. Resan fortsatte och jag räknade hur många koppar jag hann dreja på en timme och blev besviken när jag inte var så snabb som min favoritkeramiker sagt att man behöver vara för att kunna tjäna pengar. Men jag började se det tydligare nu. Jag insåg att det bara var en person som driver sin verksamhet på sitt sätt. Det är ju inte mitt sätt. Jag började lyssna inåt. Jag började se och lära mig saker som det här samhället inte kunnat lära mig. Ländryggssmärtan har börjat lugna ner sig. Hunden som annars är ljudkänslig sov igenom buller och långtradare från bilprovningen intill. När jag sitter med min lera vet hon att allt är som det ska.

Efter ett tag i Åre var det något som började rycka i mig igen. Var det bara min rastlösa själ som vanligt eller var det något nytt som faktiskt skulle hända nu? I augusti 2023 började vi på riktigt fundera över att flytta hemåt. Kanske inte till byn där jag var uppväxt, det var väl lite väl..? Men höga kusten, det är ju fint. I september fick vi nys om att en gammal folkskola i min hembygd skulle säljas och i februari 2024 flyttade vi in. Ibland går det ruskigt fort! Här finns mer än nog plats för oss och min keramik i en helt fantastiskt vacker miljö, både inne och ute. Det är mer än jag någonsin kunnat drömma om och vi har bytt verkstadsbuller mot fågelkvitter och traktorljud, bytt parkering och bilprovning utanför fönstret mot sjöutsikt. Jag är hemma igen.

Jag börjar hitta den där känslan inuti. I min relation till keramiken utvecklas jag som människa. I varje steg, från det att jag tar i leran tills verket skickas iväg till ett nytt hem, lär jag mig om mig själv och blir en bättre människa. Så om du väljer att stötta mitt arbete, vet att det är så mycket större än du kan ana. Du hjälper en människa att hitta sin relation till hennes själ. Att bli en bättre familjemedlem. Bli en bättre människa. Att våga ge mer till världen och sluta skämmas för att hon finns.

 

Den keramik som dyker upp här är den keramik jag tycker om att göra. Jag har lärt mig att jag tycker om att skapa i mitt eget flöde och att vara fri. Därför kan det dyka upp allt från bruksföremål till skulpturer, stort och smått. Hoppas du hittar något som även förgyller din vardag!